browser icon
You are using an insecure version of your web browser. Please update your browser!
Using an outdated browser makes your computer unsafe. For a safer, faster, more enjoyable user experience, please update your browser today or try a newer browser.

Med smärtan i smilbanden

Raka rör på cykeln

Tävlingscykling skiljer sig en hel del från det enormt vida begreppet cykling. Visst binds all cykling ihop med själva cykeln och dess omedelbara syfte att tillsammans med sin ryttare färdas från en punkt till en annan. (Ett undantag kanske är storstädernas hipsters.) Precis som en vanlig lördagstur till parken kan vara njutbar för kan en 15 mil lång tur upp i alperna vara njutning för ett cykelproffs. De som sysslar med cykling som sport och yrke är oftast mindre intresserade av att det ska gå fort som de är av den där krypande smärtan i benen och lungorna.

No pain no gain

Sportcykling handlar mest om smärta och de som tillhör världseliten i cykling är mästare på att antingen bemästra sin smärta eller vinna energi ur den. Tittar man på de tre stora loppen i världen, Tour de France, Vuelta España och Il Giro d’Italia kan man inte bara se seniga och solbrända cykelfantaster testa människokroppens gränser. Inför varje etapp, i startfållan innan skottet brinner av, ser man cyklisternas rätta sida. Flera av dem har smalnade ögon och samlad blick och ser nästan ut som om de ska ut på fyra timmar lång älskog med sin cykel och inte bara cykla igenom Montmenercyskogen. Medan andra cyklister redan klickat i sina skor i pedalerna och väntar ivrigt leende likt glada hundar på väg ut på lek. Men kanske allra mest kan man se det i backarna och i bergen. De segaste och tuffaste uppför som Contador, Piepoli och Simoni brukar till och med le när de grinar till brett i sina ryck uppför. Kärleken till cykling är för proffscyklisten hårt sammantvinnad med kärleken till smärtan.